Mycket planering i tankarna

Jag vet hur ont det gör när benen somnar under ens egen skönhetssömn och då är det skönt att krypa upp hos mamma och kunna fortsätta sova vidare när myrkrypningarna har släppt. 👇
 
 
Om lite drygt 1 timme så får mormor och morfar ta över så att jag kan ladda inför jobb den sista stunden. Tills dess skulle jag behöva duscha och äta men samtidigt vill jag inte väcka lilla H. Dilemma. 
 
Täcket och kuddarna är upphämtade också, Haylie var så glad när hon förstod att täcket är till henne varpå jag förklarade att hon ska ha den i sitt rum, i den nya sängen sen. Och så sa hon att vi ska måla färdigt först vilket jag nog gör någon utav de kommande dagarna, hade ju varit skönt att fått det sista lagret gjort men finns varken ork eller engagemang så blir det inte bra. Då är det bättre att ta det en dag när man har energi att göra klart. Så sover jag inte bort hela Söndagen så gör jag det troligtvis då innan jag går på sista nattpasset. Då får den ett par dar på sig att torka innan det är dags för både tapetsering och dekoruppsättning. Är det klart så är ju bara det roligaste kvar, nämnligen inreda. Jag ska sätta mig ner och räkna lite på hur ekonomin ser ut i och med att Haylies säng inkl madrasser, lådor osv ligger på ca 4200:-  sen behöver jag ju en del pengar till min weekend i sthlm där hotell, mat och bensin är det som kostar mest. Skulle det va så att möjligheten finns så kan jag nog köpa med lite möbler på hemresan, vi passerar liksom 3 olika städer med Ikea längs med vägen. 
 
Det kommer att bli riktigt bra till slut, kanske svårt för er att se det framför er men kort tas ju allt eftersom och nu måste jag dra mig inåt trots en sovande Haylie i famnen.

Nu rinner bägaren över och allt kommer

Jag är bara en människa men ibland orkar jag bara inte mer. Det är så jävla svårt att vara förälder ibland. Det är så jävla svårt att få allt att gå ihop, man ska må bra, ha ett välstädat hem, ett välbetalt jobb, väluppfostrade barn, ha tid för vänner, familj, träning. Man ska vara perfekt jag hatar denna perfekta värld! Den berömda väggen är fan inte långt bort, nog har jag skrikit på Haylie tidigare när jag blivit arg men idag skrek jag mig nästan blå för att det brast för mig. Allt jag bad henne om var att vara snäll och städa upp det hon rivit ut och istället drog hon ut hela jävla linneskåpet över hela hallgolvet. Jag och videon hade dessförinnan en fight då den vägra ta emot rengöringskassetten. 
 
Jag minns inte ens när jag fick vara själv ett dygn och bara vara jag. Jag har inte ens egentid på kvällarna då nattningen tar mellan 2-7 timmar att få höra att det handlar om rutiner jo tack jag vet men oavsett hur hård jag är med rutinerna så somnar hon inte inom normal tid. Jag kan inte ens fråga någon om de kan ta Haylie ett dygn när jag är ledig eftersom de tar henne när jag jobbar. 
 
Har nog lipat av och till under de senaste 2 timmarna och känner att det kommer jag att fortsätta med resten av kvällen, jag har kommit till den där punkten att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Känner mig som världens sämsta mamma ibland, det är bara mitt barn som är en odåga när vi ska hem från dagis. Hon slåss, vägrar klä på sig, vägrar lämna tillbaka grejerna att man ska behöva dra på henne allt, och ta ifrån henne sakerna och åter igen säga "Jag vet att du inte vill men just nu struntar jag i det för du kan inte gå ut utan overall." 
 
Det är små människor med mycket vilja, hon är som mig. Jag var ingen lätt unge att handskas med som barn. Mina föräldrar hade ett helvete med mig.
 
Jag känner knappt någon matlust längre men lagar mat som vanligt då Haylie behöver ha. Jag blev så glad förut när jag såg Haylie dansa till den tecknade Pippi Långstrump förut. Blir så glad utav att se hur stolt hon är när hon visar upp sina röda naglar som hon fått målade igår. Jag är så stolt över hur mycket hon kan och jag vägrar att låta henne ha napp för hon blir extrem och släpper den inte. Liksom ska jag lägga undan telefonen för hon blir fixerad vid teletubbies, Pino, Pingu med mer så det innebär att folk inte kommer att nå mig annat än under vissa tider. Jag vill inte att Haylie ska växa upp med en fixering utav telefoner och teknik, det är skrämmande hur dagens samhälle ser ut och det är många som håller med men ingen som gör något åt saken. 
 
Ibland kan jag bli avundsjuk på de som har en partner som hjälper till eller de som har varannan vecka. Men i det långa loppet har jag mer tid med mitt barn och jag hoppas att Haylie kommer att bli en trygg och självständig tjej men det är jävligt mycket jobb som ligger bakom det. 
 
Jag måste skaffa en hobby men hur ska jag få tid för det när livet ser ut som det gör just nu? Jag får ju inte ens möjlighet att åka bort en weekend och bara hitta på roliga saker med Haylie eller bara på egen hand. 
 
En annan sak som jag sitter och tänker på är hur jag ska kunna fixa min bil, 3500 för ett nytt gasspjäll sen behöver man felsöka och återställa bilen på Bilia efteråt och besiktiga och byta ut de 2orna som framkommit och sen ställa på den igen. Jag saknar min bil som bara den, känner mig halv utan den. 
 
Ibland vet jag inte ens vem jag är längre, tappat bort mig själv på vägen. Det är fruktansvärt att känna så men så ser verkligheten ut. Den som aldrig mått dåligt kan inte förstå hur det känns. Inte förens de en dag sitter där själva. 

Att må dåligt tillhör livet.

Jag har inga problem att somna ikväll det är bara att jag ligger här i sängen med ångest, oro och stress. Det gör ont i hela kroppen och jag känner så väl igen den där hjärtklappningen, ddn jag får varje gång jag får en ångestattack. Jag är ju en sådan som bara kör på tills jag kör i den onda cirkeln för länge men där är jag inte ännu utan bara i början. Jag borde kunna sätta stopp men det känns så pinsamt att behöva ta hjälp utav någon utifrån speciellt när jag har så förbaskat svårt att lita på andra människor. 
 
Den ilska och orkeslöshet borde jag ta på allvar men jag orkar inte och skjuter problemen framför mig. Tårarna rinner allt oftare utan att jag egentligen vet varför och har gjort en tid. 
 
Pärsen i höstas med mammas akuta tillstånd startade hela den karusellen av känslor och hur snabbt ens liv kan förändras. Känner mig så urbotat misslyckad, ni förstår jag är inte en sån som tar till hjälp när jag behöver utan biter ihop och förtränger det. Jag är den personen som alla ser som hon den glade och starke personen utan några som helst problem men eftersom jag är så urbotat dum så drar jag på mig mitt pokerface så fort jag går utanför dörren. Skulle någon fråga hur jag mår så vet jag att jag skulle ljuga och säga att det är okej, för andra har egna problem och behöver inte få mina om halsen också. 
 
Jag vet att jag är svår att läsa av, inte som en öppen bok som många andra. Samtidigt så är jag glad för att det bara är ångest, stress och oro och inte ett självskadebeteende eller självmordstankar. Hade jag vart yngre så hade det vart de 2 sista också, hur jag vet det för att jag har varit där flera gånger tidigare under min tonårstid och i början på mitt liv som vuxen. 
 
Jag bara kör på för allt måste gå. Det gör det inte bättre att titt som tätt få höra att jag måste skaffa mig en karl. Det är inte bara och bara, jag är inte så desperat att jag tar vem som helst bara för att ha någon. Blir så äckligt trött på det och att sedan dra in Haylie i det hela är inte okej. Hon var inte planerad men jag hade inte mage att ta bort henne och jag ångrar inte en endaste pinal att jag behöll henne även om mitt liv inte blev som jag hade tänkt ifrån början. Det är så att man börjar att fundera när ens egen mor säger en så jävla korkad sak om sitt eget barnbarn. Haylie är det bästa som någonsin har hänt mig och ett liv utan henne det är inget liv som är värt att leva och nu rinner tårarna åter igen.