Jag har inga problem att somna ikväll det är bara att jag ligger här i sängen med ångest, oro och stress. Det gör ont i hela kroppen och jag känner så väl igen den där hjärtklappningen, ddn jag får varje gång jag får en ångestattack. Jag är ju en sådan som bara kör på tills jag kör i den onda cirkeln för länge men där är jag inte ännu utan bara i början. Jag borde kunna sätta stopp men det känns så pinsamt att behöva ta hjälp utav någon utifrån speciellt när jag har så förbaskat svårt att lita på andra människor. 

 

Den ilska och orkeslöshet borde jag ta på allvar men jag orkar inte och skjuter problemen framför mig. Tårarna rinner allt oftare utan att jag egentligen vet varför och har gjort en tid. 

 

Pärsen i höstas med mammas akuta tillstånd startade hela den karusellen av känslor och hur snabbt ens liv kan förändras. Känner mig så urbotat misslyckad, ni förstår jag är inte en sån som tar till hjälp när jag behöver utan biter ihop och förtränger det. Jag är den personen som alla ser som hon den glade och starke personen utan några som helst problem men eftersom jag är så urbotat dum så drar jag på mig mitt pokerface så fort jag går utanför dörren. Skulle någon fråga hur jag mår så vet jag att jag skulle ljuga och säga att det är okej, för andra har egna problem och behöver inte få mina om halsen också. 

 

Jag vet att jag är svår att läsa av, inte som en öppen bok som många andra. Samtidigt så är jag glad för att det bara är ångest, stress och oro och inte ett självskadebeteende eller självmordstankar. Hade jag vart yngre så hade det vart de 2 sista också, hur jag vet det för att jag har varit där flera gånger tidigare under min tonårstid och i början på mitt liv som vuxen. 

 

Jag bara kör på för allt måste gå. Det gör det inte bättre att titt som tätt få höra att jag måste skaffa mig en karl. Det är inte bara och bara, jag är inte så desperat att jag tar vem som helst bara för att ha någon. Blir så äckligt trött på det och att sedan dra in Haylie i det hela är inte okej. Hon var inte planerad men jag hade inte mage att ta bort henne och jag ångrar inte en endaste pinal att jag behöll henne även om mitt liv inte blev som jag hade tänkt ifrån början. Det är så att man börjar att fundera när ens egen mor säger en så jävla korkad sak om sitt eget barnbarn. Haylie är det bästa som någonsin har hänt mig och ett liv utan henne det är inget liv som är värt att leva och nu rinner tårarna åter igen.