Det har blivit så att jag inte pratar om saker som hänt mig eller saker som jag gjort fel med andra för att jag är rädd för att få på fingrarna igen. Samtidigt så vet man det att om man inte pratar ur sig om saker med någon så äter det upp en vid ett senare tillfälle. Det hände ju förra året när jag brakade och ibland ser jag tecken på att vara påväg tillbaka till en skör tråd med massiv inre stress. Jag vill inte tillbaka dit för det var så jobbigt att känna på det sättet och därför vill jag helst att det ska vara över och att folk börjar förstå att alla ibland gör misstag, varesig om man är medveten eller omedveten. Min hjärna tänkte inte på konsekvenserna och det är ju något som jag får leva med men det kommer inte att hända igen. 

Det finns så många saker som jag mår dåligt utav i min vardag men som jag just nu inte kan ta mig ur. Därför försöker jag acceptera mina brister så fort de uppkommer och går vidare men som sagt inte så enkelt när man hela tiden påminns utav dom ett långt tag efteråt.